Förälskad / Försoffad

”Kom och sätt dig hos mig!”

”Nehej du!” svarade Nattens Väktare tillbaka. ”Den går jag inte på fler gånger.”

”Jo! Bara en stund! Kom igen!”

”Nej, säger jag!”

”Du vet att du vill ha mig!”

Den nya vardagsrumssoffan var framfusig så att hälften hade varit nog. Härlig att sitta i, underbar att ligga i. Mjuk, men fast. Bred och djup, och dessutom vacker att titta på. Men den hade börjat ta sig friheter.

När hon för första gången klev innanför dörren till hans lägenhet var det lite stelt. Kanske inte så konstigt, det kunde vara så med nya bekantskaper i början. Nattens Väktare kunde dessutom vara lite svårflirtad ibland, men det var något så otroligt främmande med soffan. Den fick hans vardagsrum att kännas mer som ett möbelvaruhus än ett hem, och gropen i den gamla nedsuttna soffan saknades plötsligt. Den nya soffan gjorde sitt bästa för att vara så bekväm och inbjudande som möjligt, och hon gjorde väl egentligen inget fel. Den var bara inte riktigt hemtrevlig än. Att vara en tyst och snäll soffa hjälpte inte heller, det märkte hon snart.

Det var inte förrän Nattens Väktare började jobba som kärleken fick vingar och lyfte ordentligt. Det var något med hans trötta och utarbetade kropp som attraherade soffan så hon nästan tappade dynorna. Så fort han kom innanför dörren hörde han henne ropa efter honom.

”Välkommen hem, älskade! Ska du inte komma och ligga i mig en stund?”

Och så var det inte ofta någon sa till honom, så han föll handlöst för soffan. Och där somnade han lyckligt och vaknade strax innan läggdags.

Den första veckan passerade med många mysstunder som urartade i sömn, men sen började han känna sig uttråkad. Han föreslog att de kunde spela brädspel, och soffan tyckte det var en bra idé. Så länge han satt i henne och gjorde det. Middag åt de aldrig vid köksbordet, hon vägrade sitta på stolar när hon själv var så bekväm. Och att se på film gick helt enkelt inte. Hon var så mysig att han somnade direkt. Försökte han smita kastade hon sina kuddar kring honom, eller gjorde sig så mjuk att han sjönk djupare ner.

”Älskling! Kom till mig!”

”Jag har saker jag måste göra”, sa han. ”Kanske sen.”

Han hittade på undanflykter. Gick till mor och drack kaffe, tog en spontan runda i skogen. Åkte ända ut till Lund (den lilla förorten femton minuter ifrån Dalby City) för att skriva. Vad som helst, bara han inte satte sig i soffan. Då tog dagen slut.

Hon svarade tillbaka genom att skaffa sig en ny älskare. Teven.

”Men du får också vara med, om du vill”, sa soffan och gav honom en blinkning. ”Du behöver inte vara blyg, vi ska se på Jessica Jones.”

De gaddade ihop sig. Ville han se på teve fick han göra det i soffan. Vad skulle han ta sig till? Han gick och frågade en klok vän. Sängen.

”Men kära vän”, sa sängen. ”Så här kan du inte ha det! Du får ju så svårt att sova när du legat och sovit i soffan. Ser du inte att hon lurar dig?”

”Jo, men vad ska jag göra?”

Sängen tyckte att han skulle ta tydligt avstånd från soffan och sätta sig i fåtöljen istället. Visa att han inte behövde henne, och hon skulle inte vara så påflugen för då fick det vara.

Eller ännu bättre, han kunde ju gå och lägga sig i sängen någon timme tidigare istället. Han kunde också vara bekväm. Vem vet, de kanske kunde prata med teven och fråga om han ville flytta ut till sovrummet. Nattens Väktare behövde ju inte stiga upp alls, egentligen. Varför inte stanna i sängen och kramas med kuddarna istället för att gå till jobbet?

Vår maskerade hjälte började ana att sängen inte var helt pålitlig. Snart visste han inte var han skulle sitta och ligga längre. Kanske i diskmaskinen? Hon var förvisso en otroligt bullig typ, men hon hade aldrig svikit honom. När allt kom omkring, sa man inte att en ren tallrik var den bästa kudden?