”Jag mår toppen idag”, sa första fingret.
”Finger-toppen!”
De andra fingrarna fnissade
åt skämtet.
”Verkligen kul!” utropade
nästa finger. ”För sån humor måste man verkligen ha Fingertoppskänsla!”
”Ja, det är verkligen inget
att Tumma på!”
Fingrarna skrattade vidare
medan Nattens Väktare suckade djupt. Allt arbete på ICA de senaste veckorna
hade gett honom torra fingrar med stort intresse för torra skämt.
”Nailed it!” gapflabbade ett
finger åt ett av skämten.
”Nu får ni vara tysta!” röt
vår maskerade hjälte. ”Jag ska upp halv fem och jobba!”
”Vi försöker. Men vi kan inte
lägga (nagel)band på oss själva!”
Fingrarna skrattade så det
knäckte i lederna.
Från ett hörn i det mörka
rummet pep Badankan irriterat. Hur länge hade det här pågått? I säkert en månad
nu. En badanka behövde sin skönhetssömn.
Nattens Väktare hade också
svårt att sova, men det som höll honom vaken var inte de dåliga skämten. Torra
fingrar medförde fler konsekvenser än så. Frasiga fingertoppar och spruckna
nagelband som stacks och bar sig åt, inte skulle någon vilja hålla i en sådan
hand? Händer skulle vara mjuka och lena, inte sträva som sandpapper.
Kanske kunde han satsa på en
kvinna med stort intresse för egenproducerade smörknivar? Där kunde han
verkligen vara till hjälp minsann. ”De fann varandra genom sitt gemensamma
intresse för att sandpappra köksredskap av trä.”
Han kunde se bröllopet
framför sig. Hur hon försökte trä på honom ringen inför släkt och vänner. Ett
vackert och tårdrypande ögonblick helt förstört när ringen fastnade i en
utstickande bit nagelband. I ett enda graciöst ryck lossnade alltihop. Blod
överallt.
En av de minsta fingrarna
avbröt honom i grubblerierna.
”Det är något som skaver, men
vad kan jag inte sätta fingret på!”
De andra fingrarna garvade.
Så såriga var de att det såg ut som om de hade små glappande munnar.
”För bövelen! Gå och köp dig
lite hudkräm och nagelolja!” röt Badankan.
”Den här ska jag ha”, sa Nattens Väktare till den
charmerande apotekaren och sträckte fram en liten söt flaska nagelolja med doft
av bergamott. ”Innan mina fingrar dör.”
Han hade pratat med henne
förut. Hon tillhörde den där sortens butiksbiträde som fick kunderna att hitta
på anledningar att handla saker de egentligen inte behövde, bara för att få
träffa henne igen. I alla fall funkade det på Nattens Väktare. Han var där så
ofta han kunde, så fort han kände sig lite lite sjuk.
”Nej, då får du ju hålla
begravning för fingrarna”, svarade hon spelat bekymrat och vinkade med
ögonfransarna. ”Tio begravningar för att vara exakt.”
”Var får man ens tag i så små
kistor?” frågade Nattens Väktare.
Apotekaren skrattade så
hjärtligt och melodiskt att Nattens Väktare nästan själv blev till en droppe
nagelolja. Bara han fick vara olja på just hennes fingertoppar, tänkte han för
sig själv och blev så röd i ansiktet att Apotekaren frågade om han blivit
plötsligt sjuk. Han svarade att det inte var någon fara, det var bara hans
imitation av ett rödljus.
Han gick ut innan han gjorde
bort sig mer. Sjönk ner på en bänk och suckade lite nyförälskat. ”De torra
fingrarna förde oss samman”, skulle han förklara för vännerna. Vilken
fantastisk kvinna. En finurlig humor, och ett underbart skratt till det.
”Du vet att hon bara sålde
dig lite nagelolja, va?”
Hans syster Muja satt bredvid
honom på bänken. För en stund hade han helt glömt att hon var med. Deras ömma
moder var också där. Just det! De följde ju med in på apoteket för att hjälpa
honom att välja olja. Det hade han helt glömt när han möttes av Apotekarens
leende. Då var de två de enda människorna i världen, för en stund.
”Men visst fanns det något
mellan oss? Det såg ni väl?”
”En kassadisk, ja”, suckade
hans mor.
Och kanske hade hon rätt.
Kanske var det bättre att vänta lite med flirtandet. Åtminstone tills han hade
lena och mjuka fingrar att bidra till förhållandet med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar