Nattens Väktare stod och beundrade solen som gick ner i havet. Under ett högt träd satt en liten kille och läste serietidningar. Allt var lugnt och den gigantiska katten som satt i en hög med bollar gäspade mysigt. En bit därifrån syntes ett regn av garnnystan och en flygande tekanna. Kung Markatta klättrade ner för trädet och bjöd upp till dans med en mutant med långa klor och en tornväktare. Allt var lugnt och skönt, men ändå så händelserikt att Den Svarta Riddaren inte kände att han behövde göra något annat än att stå och titta på.
Som ni säkert förstår var det hela en aning för surrealistiskt för att det skulle kunna ske i verkligheten. Och det gjorde det inte heller. Det utspelade sig i två målningar som just blivit klara. Det var med en förnöjd suck som Batman drog det sista penseldraget i några av de, i hans tycke, bästa målningar han gjort. Då kom ett av hans inre jag in i rummet och slängde hastig en titt på hans två tavlor.
"För lite färg!", sa han drygt.
"Det är inte meningen att det ska vara mer färg än så här!", morrade han tillbaks till sig själv. Helt uppenbart hade han träffat en öm tå, vilket var något han verkligen hade en talang för.
"Jaså… öhm… Fin katt du ritat där, i alla fall…", stammade han fram lite nervöst när han insåg att han kan ha låtit lite otrevlig.
"Hmpf… tack", svarade Batman och önskade att han fick vara ifred. Men det hade i alla fall blivit bättre de senaste åren. Han hade tränat mycket på att inte döma sig själv så hårt jämt, och oftast funkade det bra. Men är man många personer i ett och samma huvud får man nästan räkna med att någon av dem kommer ha något otrevligt att säga ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar