Han hade låst dörren med både lås och kedjor. Han hade spikat för sina fönster och pluggat igen ventilerna. Inte ett dammkorn borde ha kunnat ta sig in i hans lägenhet och ändå lyckades den! Precis som alla andra år spelade det ingen roll hur mycket Nattens Väktare kämpade emot. Julen hittade alltid fram till honom till sist. Den gjorde fruktansvärda saker med Den Svarta Riddaren, saker som hade fått vem som helst att skaka av skräck. Varje jul genomgick han en förfärlig förvandling. Hans vanliga bittra jag, som hatade folk, glitter och glad musik byttes ut mot en glad, glättig galning med ett förfärligt lyckligt leende på läpparna. Han var som en helt annan person. Han satt, dagen innan julafton, i en hög med tidningspapper (en budgetvariant av inslagspapper) och slog in julklappar till sina syskon, lyckligt sjungande på både "O, helga natt" och "Feliz Navidad". Hade någon spelat in hans anmärkningsvärda beteende och visat det för honom i efterhand hade han troligen börjat gråta av ren skam.
I hörnet av hans lägenhet glittrade hans hemska julgran, hans egna lilla ögonsten. Utan att han visste om det var den det stora skälet till att ingen varit på besök hos honom på länge. Sanningen var att julgranen var så fruktansvärt ful att den med största sannolikhet hade haft en mer avskräckande effekt än en stor, farlig vakthund. Men detta var något som Den Svarta Riddaren själv inte kunde förstå. För honom var den himmelskt vacker och riktigt trevlig på alla sätt och vis.
Han var så lycklig över julen att han nästan glad. Det enda som saknades för honom var hans lilla badanka som fortfarande var ute och åkte i världen. Men det var förmodligen tur att hon inte var där, för hon hade troligtvis tyckt att Batman´s jul-lycka varit ganska obehaglig. Men å andra sidan, vad vet väl en badanka om julen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar