Så varför letar vi?
Ville kärleken ha mig skulle den nog dyka upp av sig själv.
Det gjorde den aldrig."
Så lyder de första, men inte allt för glada raderna i serien jag arbetar på. I jakten på kärleken är det lätt att känna sig vilsen och meningslösheten gör sig gärna påmind. Men när kärleken väl visar sig är det svårt att ta ögonen ifrån den och man följer den vart som helst. Över höga berg och genom mörka skogar. När man sett kärleken på nära håll är man beredd att följa den till världens ände och kasta sig över kanten om det så behövs.
Det här historien handlar inte om den där miserabla typen av kärlek med problem som väntar runt varje hörn. Det här handlar om att vara riktigt, riktigt förälskad och viljan att övervinna alla de där problemen (som faktiskt väntar runt varje hörn). Kosta vad det kosta vill!
Batman är inte med i historien, även om han är en som säkerligen skulle känna igen sig och framför allt mysa lite vid tanken. Men är man nattens väktare är man dömd att ensam vandra längs mörka gator för att skydda det goda från det onda. Han behöver ensamheten och sorgen för att kunna vara den han är och måste vara. Fast även en mörk riddare har rätten att drömma sig bort i någon gång ibland. Den omöjliga kärleken är ljuvlig att tänka på, men tanken på att möta den i en mörk gränd en natt gör honom mycket mer nervös är stadens superbovar tillsammans. Men av kärleken blir man nervös på ett annat sätt liksom. Den mörka riddaren låg i sitt badkar och drömde. "Ja, se kärleken", suckade han.
Hans trogna badanka betraktade honom skeptiskt från andra sidan badkaret. Var hans mästare kär? Kanske. Vad vet väl en badanka egentligen, den är ju endast gjord av gummi. "För den delen", muttrade badankan, "är kärlek lite fjolligt!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar