Badankan drog en lång suck och önskade att den kunde drunkna. Helt förgäves, självklart. En anka i gummi kan ju inte drunkna. Anledningen till denna plötsliga dödslängtan hos den stackars badankan var att Nattens Väktare åter igen låg tillsammans med henne i badkaret och diktade fritt från huvudet. En deprimerande historia. Helt på rim, som om det inte var illa nog. Hon försökte hålla för sina öron så gott det gick, men en badankas vingar går ju inte riktigt att röra på, då de också är av gummi. Hon blev lite gladare när hon kom på att också öronen var av gummi (om hon nu egentligen hade några öron). Med andra ord kunde hon egentligen inte höra Den Svarta Riddarens tragiska poesi. Här kommer den del av dikten som badankan hörde trots att hennes öron var av gummi:
Jag säger att jag är en fisk
som simmar djupt ner i det blå.
Men du menar att jag är en råtta
för att mig kan du inte lita på.
De andra tror jag är en fågel
för min glada, vackra sång.
Egentligen är jag en vildkatt
som lever alla nio liv, på samma gång.
Jag kan va vänskaplig och ge stöd
eller ligga och spela död.
En vardagsfilosof i nöd.
Va full av livsgnista och glöd.
Jag kan va trollbunden och kär
eller så förbannad att jag svär.
Men det är sällan jag vet när
jag är precis den som jag är.
Med en stilla suck sjönk Nattens Väktare ner under vattenytan och bubblade lite förnöjsamt. I tystnad önskade sig badankan en livskamrat som förstod henne och hennes lidande i badkaret. Inte var det Batman i alla fall, för det var uppenbart att han knappt förstod sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar