Dödsfiende

Efter ett av hans hittills farligaste uppdrag hade Nattens Väktare jagat in sin svurne dödsfiende i en gammal lagerlokal. Där var alldeles mörkt och helt tyst, allt han kunde höra var sina egna andetag som var tunga och ansträngda. Blodiga spår ledde honom till en dörr som stod på glänt. Han stannade utanför dörren och samlade sina krafter. Just nu hade han kanske övertaget, men vad som väntade innanför dörren visste han inte. Hade han vetat det hade han förmodligen aldrig öppnat dörren alls.

Mitt på golvet i rummet fann han sin dödsfiende liggande i fosterställning, vaggandes som om han försökte lugna sig själv. Ansiktet hade han begravt i sina händer, som om det var jobbit att visa att han grät. Han bad om att få bli lämnad ifred men också om att inte bli lämnad alls. Nattens Väktare stod och tittade skräckslaget på honom, han visste inte vad han skulle göra. Han gick med skakiga rörelser fram till honom och satte sig på huk bredvid. 

"Jag finns här, gråt inte", sa Den Svarta Riddaren.  

"Du är också den enda som finns här…", fick han som svar. Batman la en hand på hans axel i ett försök att visa sitt fulla stöd. Då tog han sina händer från ansiktet och Batman kunde med fasa se att det var han själv som låg gråtandes på golvet. 

Med ett ryck vaknade han ur precis samma mardröm som han vaknat ur de senaste nätterna. Han skakade och var alldeles svettig. En mild röst i mörkret försökte lugna honom, men det hjälpte inte. Nattens Väktare visste att rösten var hans egen.