En vanlig kväll i huvudet på Nattens Väktare

"Det är ju Lill-Lördag idag! Ta en öl till, för böveln!", skrek det första av hans många jag. Men nattens väktare visste bättre än att lyssna på honom. För honom var varje dag en "Lill-Lördag", alltså en "supa-skallen-av-sig-dag". Det blev ganska snabbt ohälsosamt att följa hans råd. Dessutom var han alltid på lyset, så det var tämligen svårt att faktiskt höra vad han egentligen sa. Batmans andra jag var mer sympatiskt, i alla fall charmigare. Han var en riktig drömmare och satt, precis som vanligt, vid fönstret och var förälskad. Det var svårt att säga om han var lycklig eller djupt deprimerad, för när man är så kär som honom så kan det vara svårt att se någon skillnad. Tårarna var alltid salta, oavsett vilket. 

"Ska ni dricka så får ni gärna hälla upp ett litet glas till mig med" suckade han medan han plockade blombladen från en ros som satt i fönstret. "Älskar… älskar inte… älskar…", mummlade han tyst för sig själv. Han drömde om den där tjejen som hade tittat på honom i bussen här om dagen. En het blick, som om hon var beredd på att dra ner honom i bussätet för en djupare och mer fysisk konversation. Det var just det som störde honom. Trots att han var en romantiker, ständigt förälskad, var han dömd till evig blyghet. Vad han än kände vågade han aldrig ta det första steget. Den Svarta Riddaren tittade på honom från soffan och kände lite sorg för hans skull. 

I köket stod hans mest påfrestande jag och talade högt för sig själv. Egentligen höll han någon slags standup-show där han drog billiga ordvitsar om allt han kunde hitta i kylskåpet. "Livet är pest", tjöt han och höll upp en burk pesto. Kul. Det här jaget hade dessutom utvecklat egna små jag som alla skrattade högt och applåderade åt hans komiska geni. Batman föraktade honom.  

Som ni säkert förstår är det ganska jobbigt för en Maskerad Hämnare att ha alla dessa personligheter inspärrade i sitt huvud dygnet runt, men han hade lärt sig att stå ut. Detta på grund av det fjärde jaget som brukade komma fram ungefär vid den här tiden. Han var gigantisk och väldigt hårig. Såg lite ut som en björn, vilket säkert var anledningen till att alla andra jag alltid lyssnade och lydde honom när han talade. 

Det fanns egentligen bara en sak det fjärde jaget sa och det var "Nu går vi och lägger oss" vart efter de andra jagen blev helt tysta och la sig tillrätta i Batmans huvud och somnade.