Lite grann som den där strimman sol som skiner genom alla regnmoln. Som en sval bris i den kvava sommarvärmen eller en varm famn i vinterkylan. Som en blomma som växt upp genom en kompakt och ogenomtränglig asfaltsöken. Som 20-lappen man hittar längs ner i fickan när man tror att man är pank. Som ett varmt leende från en gammal vän man inte pratat med på år på grund av något hemskt som hände för länge sen. Som att ta kontroll över en dröm eller andas ren luft.
Va fånigt det är när man kommer på hur kul det är att prata och vara glad. Hur kul det är att sjunga och dansa. Va fånig man känner sig när man kommer på att man spenderat en månad av sitt liv åt att bara gå runt och deppa över saker som inte hänt och inte kommer hända. Åt saker som är omöjliga istället för att vara glad för allt som är möjligt. Åt saker som inte är medan det finns en massa andra saker som definitivt är. Ibland är allt som behövs för att förstå det fåniga i det en liten knuff, precis som den jag fick idag. Nu är jag knuffad upp på fötter igen och det känns lite grann som… ja, ni vet. Det känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar