Jongleringsshowen han hade härom dagen hade gått så alldeles otroligt bra. Applåder var bland det bästa Nattens Väktare visste, speciellt när de var menade till honom. Nu hade han ett applåd-abstinens, men han gjorde vanligtvis inte så mycket om dagarna som var värt en applåd. Visst, han räddar världen nån gång om dagen, men det kan ju vem som helt göra om man bara ger sig fan på det. Ibland äter han en glass också, men det är inte heller så imponerande.
I ren desperation samlade han ihop alla saker han hade i hemmet som han var övertygad om hade ett eget liv. De verkade kanske som döda ting för vanliga människor , men det var bara för att vanliga människor var ganska lättlurade. Batman själv var långt ifrån lättlurad. Klart de hade eget liv, de smög bara med det. Han radade upp dem i sin soffa och satte igång lite stämningsfull musik och höll en storartad föreställning för dem. Han jonglerade med allt han kunde hitta, bollar, knivar, purjolökar. Ja, till och med några i publiken blev jonglerade med. Det är verkligen inte varje jonglör som bjuder på sådan underhållning!
Efter en lång och utmattande show bugade Den Svarta Riddaren sig djupt för sin publik. TIll sin förvåning satt de helt tysta, inget jubel och inga applåder. De första sekunderna var han djupt besviken över det dåliga mottagandet tills det plötsligt gick upp för honom: De var ju helt stumma av beundran! Det fanns helt enkelt inga applåder eller hyllningar som skulle kunna matcha hans talang! Denna förklaring till publikens tystnad bestämde han sig för var en bra förklaring och var där med mycket nöjd. Detta bestämde han sig dessutom för väldigt fort, så han hann aldrig komma fram till hur dum den egentligen var. Och tur är väl det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar