Hans plånbok var nu tom, det blev den alltid i slutet av månaden. Det enda som fanns att finna där i var några gamla, sorgliga kvitton som talade om dåliga matvanor, samt bussbiljetten han hade tvingats köpa när han glömt sitt busskort hemma (Batmobile? Nej, det är bara en gammal myt! Glöm den!)
Hade Nattens Väktare lite svårt att hålla i sina pengar? Nej, det berodde på samma problem som alla superhjältar har. Batman´s identitet var tvungen att hållas hemlig och det fanns aldrig någon som orkade göra sig besväret att dela ut lön till någon med hemlig identitet. Han hade inte tjänat ett öre under sina år som superhjälte.
Varför man jobbar som hjälte med en så usel, rent av icke existerande lön, var något den Svarta Riddaren ofta frågade sig. Någon var ju tvungen att göra det, brukade svaret bli. Hans förhoppningar låg på att någon en vacker dag skulle göra sig besväret att hylla honom med något slags monument. En staty av honom på Stortorget hade suttit fint.
"Man måste vara realistisk!", tänkte han för sig själv. Det är klart att något sådant aldrig skulle hända. Men kanske en enkel sak som att någon kom fram till honom, gav honom en kram och sa: "Tack för att du finns! Du gör ett fantastiskt jobb!"
"Det skadar ju inte att drömma, så länge man inte börja tro på drömmarna…", mumlade han för sig själv innan han reste sig ur badet och gick ut på nattens farliga uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar