"Borde jag kyssa henne nu?", tänkte han nervöst. Hon satt i bredvid honom i bussen och var det vackraste hans visste. Hon satt så där nära honom och såg på honom djupt i ögonen. De hade varit på en trevlig och lyckad fest och nu satt de på bussen hem och pratade inte så mycket just nu, de satt mest och såg på varandra. Båda skulle gå hem till sig själva och sova i sina egna sängar, trots att båda verkade vilja samma sak. Att den andra skulle ta första steget och bjuda hem sig till den andra. Det var i alla fall vad han tänkte i sitt huvud, även om han inte vågade tro på det fullt ut. Då hade han tagit tag i saken.
Nattens Väktare satt i bussätet bredvid deras och observerade i smyg vad som hände och vad som sades. Visst var det kärlek och visst väntade hon på att han skulle kyssa henne, eller åtminstone ta hennes hand i sin. Men det skulle förmodligen inte hända något mellan dem, för den stackars killen var precis som honom själv. Blyg och rädd för att göra något fel. Han såg sig nervöst om i bussen, som om han trodde att ett svar svävade runt i luften någonstans. Batman kände igenom känslan, han hade själv känt den så många gånger. Det hade varit så enkelt att bara ta henne i handen, men det hade lika enkelt blivit helt fel. Därför hade han aldrig gjort något och av ren feghet ignorerat sina känslor.
Plötsligt landade den förvirrade killens blick på Nattens Väktare och de fick ögonkontakt. En stund av förtroende infann sig, som om han frågade Batman om råd. Batman kände det också. Rent spontant gav han honom en uppmuntrande hickning. Det var allt som behövdes. Han bet sig hårt i läppen och lät sin skakande hand söka sig till hennes. Hon tog snabbt tag i den och kramade den hårt, som om det var det enda i hela världen hon någonsin önskat sig. Sen tog hon själv nästa steg och kysste honom kort och såg sedan rakt genom hans ögon och in i hans själv. De hade varandra nu, de var inte ensamma längre. De kysstes resten av bussresan.
När Nattens Väktare steg av på sin station tittade killen på honom och log tacksamt. Batman log tillbaka och kände sig lite stolt. Men det fanns en andra sida på myntet. Det var enkelt att ge andra råd, men inte fullt lika enkelt att själv leva efter dem. Var är han som gör honom den tjänsten när han behöver den? När han ser sig om efter råd, när det känns så rätt men han inte är helt säker? När hon sitter i hans knä och ser in i hans ögon, kanske efter besvarade känslor? Var är Kärlekens Väktare när han själv behöver honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar