Det var dimmigt ute och det var svårt att se. Tusentals små vattenpartiklar svävade rastlöst omkring i luften och vägrade landa. De blev bara hängandes där, vilket egentligen inte var speciellt ovanligt. Det ovanliga var att det var precis lite dimmigt inomhus. Det var i alla fall så det verkade idag. Nattens Väktare såg sig omkring i rummet, allting var suddigt och verkade väldigt långt borta. Det var inte förrän femte gången han somnat vid frukostbordet som han kom fram till att han helt enkelt bara var riktigt, riktigt trött. Dimman han såg berodde mest på att han inte riktigt kunde öppna upp ögonen ordentligt.
Vart kom tröttheten ifrån och vad ville den honom? Hade han sovit dåligt? Nej, han hade sovit som en morfin-drogad stock i en vattensäng (riktigt gott), precis som vanligt. Tröttheten var ett mysterium som aldrig riktigt fick en förklaring. Hela dagen passerade sömnigt, som att sitta i en tråkigt belyst tågvagn i tunnelbanan, titta ut genom ett smutsigt fönster och försöka fästa blicken på någonting där ute. Oändliga koppar med te hade han insupit, utan att tröttheten för den sakens skull förstått vinken. Den hängde envist kvar, våldgästande i hans huvud.
Nu hade det blivit kväll, det var fortfarande dimmigt runt om kring honom, fötterna kändes som gjutna i betong och han orkade inte ens prata med sig själv som han brukade göra. Badankan däremot var på ett strålande humör, men det var förmodligen bara för att Batman var helt tyst för en gångs skull. Hon var verkligen inte den som var glad annars, för vad vet väl en badanka om glädje? Men hon skrattade glatt i alla fall medan hon tittade på Batman som försökte borsta tänderna och sova samtidigt. Det var mycket komiskt, i hennes ögon i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar