Det hade börjat som en helt vanlig dag, de var inte fler än vanligt och man kunde lätt undvika dem. Men snart var hela stan full av dem och ingen visste vart de kom ifrån. Tanterna. Vart man än tittade fanns där en tant som stod och beklagade sig över något som för vanliga, sunda människor var helt värdsligt. Tanter var en av de få saker Nattens Väktare var fullkomligt livrädd för. De bidrog till en allvarlig mental ohälsa för alla runt omkring. Med små, irriterande röster lyckades de suga ut all glädje och livslust som en människa innehåller och fylla dem med tomhet och dödslängtan. De använde sina små, skrynkliga tantfingrar för att greppa tag om sina offer, för att sedan inleda sin farliga klagomåls-ritual.
Och nu var hela stan full av dem, små och skrynkliga varelser insvepta i lagervis med kläder. De sa alltid att de frös, men i själva verket var det för att deras hjärtan var så kalla att de pumpade ut inget annat än isvatten i de ådror vi andra människor har blod i. Han var tvungen att ta sig ut ur staden innan det var för sent. Kunde han bara ta sig till busstationen skulle han nog vara säker. Men det var extremt dimmigt i staden och det var svårt att se mer än en meter framför sig. Helt ovetande sprang han rakt i famnen på en tant av det värre slaget, då hon var den typen av tant som alltid hade med sig en folkilsken och bortskämd pudel. Och om pudeln blev upprörd (helt oundvikligt) så blev tanten det också. Det gällde att distrahera henne snabbt så han kunde fly, men han hade inga rabattkuponger på sig (de är helt galna i extrapriser och rabatter). Det såg verkligen mörk ut för Den Svarta Riddaren när han plötsligt fick syn på en liten blåmes som satt i ett träd en bit ifrån. Om det är någonting tanter tycker om så är det småfåglar. Han pekade på den och utropade: "Kolla, en blåmes!" och tantens uppmärksamhet var riktad åt den lilla fågeln fortare än vad en normalt fungerande människa hinner säga "sviskon". Batman tog till flykten och lyckades ta sig ända bort till busstationen utan att råka ut för fler incidenter.
På busstationen stod en buss och väntade på honom. Han rusade upp till bussen och såg till sin stora lättnad att det inte fanns några tanter i den. Han satte sig ner och andades ut. Då plötsligt steg det ombord fruktansvärt obehaglig tant, med långa, otäcka naglar och en farliga löständer. Uppenbarligen letade tanten efter ett byte och hon såg ut att börja med busschauffören. Konstigt nog fick ingen mer än Batman panik, precis som om de inte såg tanten. Inte heller chauffören verkade speciellt stressad över den farliga situationen han hamnat i, han tog lugnt betalt av henne och välkomnade henne ombord. Ännu märkligare var det när det uppenbarligen fanns en kille på bussen som verkade känna henne. Hon satte sig ner bredvid honom och inledde en konversation med killen, precis som vanliga människor brukar göra. Killen verkade inte orolig och tanten verkade inte försöka mörda honom med gnäll om alla saker hon behövt utstå under dagen. Mycket, mycket märkligt och ytterst oroande, tänkte Batman för sig själv.
På vägen hem stötte han på flera människor som gick tillsammans med vars en tant, en del gick till och med armkrok med dem. Det var ju fullkomligt livsfarligt, när som helt kunde de ju plocka fram en burk med oätliga småkakor eller nypa dem skoningslöst i kinden. Hur vågade de? Han sprang sista biten hem och låste dörren bakom sig. Världen hade blivit galen och det var uppenbarligen bara han som såg det! "Men mig lurar de inte", utropade Den Svarta Riddaren för sig själv! Badankan tittade på honom när han gick i cirklar på badrumsgolvet och försökte lugna ner sig. Hon skakade på huvudet precis så mycket som ett badankehuvud kan skakas och tänkte för sig själv: "Du store tid, vilken dåre. Hoppas han somnar tidigt i natt". Men, vad vet väl en Badanka om tanter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar