Vågorna på havet slog mot skrovet på skeppet, stora och farliga. I fören stod Nattens Väktare, kaptenen på skeppet som skulle till andra sidan havet. Det var ett farligt uppdrag att utföra en stormig natt som denna, för på havets botten låg ett blodtörstigt monster på lur. Ett monster så stort och fruktansvärt att Den Svarta Riddaren skakade av skräck bara han tänkte på alla de historier han hört andra berätta. Det sades att odjuret ibland varit så hungrigt att det svalt hela fartyg, med både besättning och last.
De fåtal personer som kommit levande ifrån en attack hade beskrivit odjuret som gigantiskt och att det bestod helt av gult gummi. Det hade en stor, röd näbb och vingar som den kunde slå stora vågor med. Det farligaste var när den blev arg, ty då skrek den öronbedövande högt. Det var just i stormiga nätter som denna natten odjuret brukade jaga efter fartyg. Men Nattens Väktare var en av de modigaste sjökaptener som någonsin seglat de sju haven, så han fortsatta tappert sin segling. Plötsligt skakade hela skeppet till och Nattens Väktare trillade överbord och ner i det iskalla havet. Hans skepp kört in i något, och det var långt ifrån ett litet fånigt isberg. Kämpandes för att hålla huvudet över vattenytan fick han syn på besten.
"Pip!" röt monstret lite fånigt. Monstret var i själva verket badankan som nu börjat tröttna på Batman´s fåniga lek. Han var inte en modig sjökapten, han hade inte ett skepp och han var inte ute på ett stort och farligt hav. Han var en knubbig fåntratt i 25års-åldern, han hade en tom schampoflaska och han satt hemma i sitt trygga badkar och lekte med den. Men nu hade badankan förstört hela illusionen som för en stund varit riktigt spännande. Hur som helst hade han väl ändå snart upptäckt att det kalla havet i själva verket var ganska behagligt tempererat och fullt av badskum med lavendeldoft. Och sådant är minsann ovanligt om man är ute på de sju haven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar