Rakt i fällan hade han gått, så som många gånger förut. Trött och sliten efter dagen upptåg hade han vandrat hem till sin mor där även hans sluga syskon bodde. Men det var långt i från syskonen som var det farligast med att komma hem till mor. Det vilade nämligen en förbannelse över lägenheten där de bodde som gjorde att alla som befann sig där inne mer än några minuter drabbades av en plötslig och överväldigande trötthet. Det var av den anledningen alla hans syskon alltid satt zombifierade framför en sömnig tv-skärm eller låg utslagna lite varstans i lägenheten när han kom dit.
Enligt legenden hade hans mor själv, som var en smått ondskefull men framförallt bitter kvinna, förhäxat lägenheten med en sömnförbannelse. Detta för att få ro i sitt hem, då hennes fem barn (Batman var äldst) alltid förde ett förfärligt oväsen. Att det skulle slå tillbaks på henne själv hade hon inte anat. Hon själv blev inte tröttare av förbannelsen, det var snarare det faktum att hennes säng inte bara var den bekvämaste sängen i hushållet, den var även placerad i vardagsrummet. Sängen var alla syskonens favoritplats att sova på, hon fick aldrig ha den ifred.
Och nu hade Den Svarta Riddaren somnat i den sängen, även om han visste precis vad det innebar. Hans mor hade i ett desperat försök att göra sängen oattraktiv för andra än sig själv, fyllt den med grodor och paddor som kväkte ilsket åt alla som la sig i den. Batman var inte rädd för grodor, men hans mor hade fler knep. Så fort hon kom hem skulle hon påbörja arbetet för att få loss honom från sängen, vilket brukade gå ganska vilt till. Hon hade tillverkat speciella redskap framtagna för endast ett syfte, att på plågsamma sätt bända loss folk från hennes viloplats. Kofötter i kallt stål, spikklubbor och rep i form av taggtråd var bara några av dessa. Men det var hennes absolut sista vapen som alltid fick bäst resultat, det var när hon plockade fram sin tvärflöjt. Oftast behövde hon inte börja blåsa i den, alla som sov i hennes säng fattade vinken och avlägsnade sig snabbt. Men ibland behövde hon spela en liten melodi för att de skulle vakna. En melodi som skar in genom öronen på alla i närheten, så hemsk att om det låg några döda fåglar eller igelkottar på gräsmattan utanför vaknade även dessa och sökte sig bort mot andra trakter för att fortsätta vara döda ifred.
Men det var något som skulle hända först när hans mor kom hem, inget att bekymra sig över än. Tills dess låg Nattens Väktare i sängen och drömde om fluffiga moln och kattungar. Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar