I ett stort och ljust klassrum satt Nattens Väktare tillsammans med ett trettiotal andra unga människor, fulla av drömmar och ambitioner. Luften var tjock av spänning inför den nya kursen och vad som skulle komma. Endast Batman visste att det inte skulle bli alls trevlig, ty han hade redan varit där, men för tre år sen. Han var här för att göra om kursen, första gången hade han nämligen misslyckats fatalt.
Kursen var i programmering, en sysselsättning som är känd för långa timmar framför datorn, tuggandes på naglarna av irritation för kod som inte fungerar som den ska. Nattens Väktare däremot är känd för att spendera nätterna ute på stan och slåss med skurkar och rädda människor i nöd. Ett yrke med ständig action och högt tempo. Programmering var alltså ett ämne inte helt anpassat efter Batman´s personlighet vilket var något som tyngde honom.
Trött och sliten (trots att första dagen endast bestått av en kort och enkel introduktion till kursen) släpade han sig hem till sitt badkar. Badankan hade skrattat åt honom hela morgonen när han nervöst vandrade omkring i hemmet och förberedde sig för kursstarten. Hon skrattade fortfarande när han kom hem igen, ty så gör bittra badankor när någon annan känner sig under isen. Om hon bara visste vilken ömhet och värme Den Svarta Riddaren hade visat henne om hon själv hade mått dåligt någon gång, hade inte hennes ensamma och kalla gummi-hjärta brustit då? Men vad vet väl en enkel badanka om känslor? Framför allt visste hon ingenting om programmering och var därför inte till någon hjälp alls medan Nattens Väktare, med en mun full av fula svordomar, spenderade hela kvällen med sin hemläxa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar