Hon

Hon dansade långsamt över hans golv till en vemodig sång om olycklig kärlek. Rummet var mörkt, endast en svag lampa i ena hörnet lyste på henne. Han betraktade hennes fängslande men sorgsna dans från sin soffa och undrade tyst för sig själv om han skulle göra henne sällskap. Hon var vacker, sagolik men ack så overklig. Nattens Väktare visste att hon inte fanns på riktigt, att han var helt ensam i sin lägenhet. Men han önskade att hon fanns där, i sin svarta klänning, sina mörka ögon och sitt varma leende. Det var bara han i hela världen som kunde se henne, och han kunde inte heller sluta se på henne.

Det var en märklig förälskelse, om han försökte omfamna henne bröts illusionen och han fanns sig omfamna ingen mer än sig själv. Hans kyssar fick aldrig något svar och hon gick aldrig och la sig tillsammans med honom. Hon var alltid där, men aldrig för honom. Hon fick hans hjärta att slå, slå hårdare, slå volter. Men han kunde aldrig ge henne någonting tillbaka. Därför var han aldrig så ensam som när hon var där. Därför ställde han sig inte upp och dansade med henne. Därför satt han kvar i sin soffa och undrade varför hon alltid var där om hon ändå aldrig tänkte vara det på riktigt.